Inspirerad av hur de vältränade killarna satsar på strandsäsongen genom att träna hårdare, lägga om kosten och inrikta sig på fettförbränning har även jag trappat upp träningen. Därför blev det en morgonpromenad med kroppsskydd idag också. Visserligen bara en halvmil, men det är bättre än ingenting. Vid min ålder gäller det att trappa upp långsamt för att inte slita sönder sig totalt och trots att jag inte direkt varit inaktiv de senaste tjugofem åren är jag inte elitidrottare med vana att träna flera pass om dagen. Lyssna på kroppen är mitt nya ledord. Sedan kan jag inte följa dess signaler jämt för då skulle jag inte ens komma upp ur sängen… Igår såg jag för övrigt en kille som precis deltagit i aktiviteter som dragkamp om en Galt, dra ett stridsfordon och andra herkuliska övningar gå till gymmet och köra chins. Typ hur många som helst också. Imponerande. Fast ett halvår instängd med den översta topprocenten beträffande fysisk form börjar nästan göra mig avtrubbad. Jag tror att kontrasten kommer att bli stor om jag börjar harva på Friskis & Svettis igen…
Just nu är det mulet och lite kvavt. Min plan att göra en timelapse över den afghanska stjärnhimlen ser mörk ut både bokstavligen och bildligt. Vad är lärdomen av det? Skjut aldrig upp vad du kan göra nu! Så enkelt, så sant. Jag kommer hem med en hel säck med lärdomar att föra vidare till den yngre generationen. Allt från att alltid ha extra batterier i fickan till att aldrig förutsätta att en person från ett annat land inte alls fattar svenska. Det i sig skulle kunna resultera i en bok. Den senaste tiden har jag grubblat mycket på hur jag ska kunna få ner allting jag varit med om på ett sätt som både underhåller läsare och fångar historien. Insatsen har egentligen varit alldeles för beroende av ”där och då”-ögonblick för att vara intressant för personer utanför anhörigsfären, samtidigt finns det historier att berätta om vardagen också. Det hjälper inte att se eller läsa Evan Wrights Generation Kill eller läsa Sebastian Jungers War, för de är till brädden fulla av action och krig, medan jag kan räkna potentiellt farliga situationer för egen del på ena handens fingrar. Nedslående för en historieberättare men tacksamt som medmänniska, skulle jag vilja påstå. Jag har beslutat mig för att göra ett försök medan jag fortfarande har det där militära drivet att genomföra projekt och inte bara planera dem. Trots allt var det inte bara jag som var här utan ett flera hundra till vars historier kan överlappa mina, täcka luckor och komplettera bilden. Fast jag ska nog inte satsa på att skriva en ny, och bättre, Krigare för den krigstörstande. Världen har sett nog av krig och elände…
Kommentarer