Till min förtret och andras glädje verkar värmen och solen vara här för att stanna. Just nu lyser ovana ansikten och armar röda efter det första överraskningsanfallet, men vi håller på att förbereda försvaret och snart lär den skrikande röda färgen övergå till en klädsammare nyans. Själv försöker jag hålla mig till den strategi som alltid fungerat tidigare och som också fått ge namn åt bloggen: I skuggan. Okej, jag kan också uppskatta en varm dag, men då vill jag gärna strosa runt något ledigare klädd än uniform, t-shirt, skjorta över t-shirten och kängor. Eftersom det inte är tillåtet har jag hamnat i mitt personliga helvete och då är vi långt från den maximala temperaturen…
”Om du tänker åka på en insats till får du fan säga till innan bröllopet” sade tjejen menande i telefon igår. Just nu är jag rätt less på att vara hemifrån, men att tänka i det jättelånga perspektivet som ett äktenskap förhoppningsvis innebär gör att jag måste ta mig en funderare på svaret. Trots allt är jag nöjd med att ha fått åka iväg till Afghanistan och göra en insats, och det är inte omöjligt att prioriteringarna svänger om när jag åter står på svensk mark; att jag känner att jag har gjort mitt i utlandet och att jag har roligt nog i Sverige. Samtidigt skulle jag ju, som det känns nu, kunna tänka mig ett par månader här och var. Fast inte i Afghanistan. Jag har fortfarande roligt på jobbet, trivs och ser tjusningen med att delta i en insats, men Afghanistan känns rätt uttjatat just nu. Mycket uttjatat faktiskt. Sedan skulle jag gärna åka hit och turista om femton år för att se hur långt de kommit, men som soldat i en toppstyrd organistation med tyskar i ledning…? Nja. Det kan i och för sig vara campsjukan som slagit till, och det efter bara en vecka i området och bara ett par dagar efter att jag åkte helikopter. Det är helt ofattbart hur rastlös jag kan bli. En av anledningarna till att jag är här är den rastlösheten. Nu ska jag betvinga den med hjälp av självrannsakan, introspektiv meditation och första säsongen av Nikita (nyinspelningen). Jag tror inte att det är fel alls att ha en törst efter nya intryck och en aptit på äventyr, men i det långa loppet är det en häst jag inte vill satsa på eftersom jag också värdesätter de små sakerna i livet. Det känns som en evighet sedan jag hade myskväll i soffan med tjejen, och det saknar jag. Eftersom folk åker på leave titt som tätt får du istället fokusera på vad andra har gjort. Grillkvällar, inköp av elektronik, minisemestrar – allting avhandlas i jakt på lite hemmakänsla.
En annan sak som får mig att tänka på hemmet är att det snart är dags att börja planera för vad som händer efteråt. Semesteransökan ska skickas in. Administration ska samlas ihop och förberedas för överlämning. De bekvämaste arbetsskorna ska snöras på för en lång vandring längs minnenas allé där vi ska stanna längs varje utsiktspunkt, sätta oss en stund på bänken och fundera över vad vi gjorde och varför, och små små minnen och insikter ska plockas upp, borstas av och tecknas ned i den stora kunskapsboken vi vill lämna efter oss. Jag som supersentimental får jobba mycket med min egen distans till vissa av händelserna. Det är lite som när jag hör låten Utan dina andetag av Kent (denna version av en av fältartisterna), ett band som producerat många låtar som blir utmärkta i coverversioner. Varje gång jag hör den får jag rysningar och längtar hem så ofattbart mycket. Den har kommit att symbolisera all längtan, all kärlek, alla tankar på tjejen och det blir nästan plågsamt att höra den. Andra låtar har sina specifika betydelser. Den här låten kommer alltid att påminna mig om en roadtrip en kväll öster om Mazar-e-Sharif. Så där tickar det på. Snart går vi alla separata vägar och jag har inte någon att dela mina erfarenheter med, någon som var här med mig. Jag kommer att sitta med polarna en utekväll, dricka groggar och höra en av dessa låtar, och tankarna kommar genast att vandra tillbaka till Afghanistan, ett land som jag ömsom tycker är skit, ömsom älskar…
Kommentarer