Blodiga händer och balans i sinnet…

Mina tangentbordsanpassade händer ser numera ut som ett fältslag i sig själva. Mirakelmedicinen kettlebell har en bieffekt och det är de där satans valkarna och blåsorna som gör händerna till ett paradis för bakterier. Jag tror tyvärr att jag får falla för trycket och börja använda handskar, åtminstone till dess att händerna nått fullgod status. Idag blev det därför ett boxningspass med bara lite kettlebell efteråt. Översten deltog i passet. Han kämpade på rätt bra måste jag säga. Kanske inte riktigt Muhammad Ali, men vafan, jag är ingen Oscar de la Hoya heller. Alla säger åt mig att jag måste basta för att hantera värmen, men det vore som att be en diabetessjuk äta ett wienerbröd för att må bättre. Jag är inte gjord för värme. Jag kan hantera den ja, men jag gillar den inte och dryga trettio grader är inte min arbetstemperatur, lika lite som den är det för en isbjörn. ”Fan, jag trodde att du skulle vara stor som ett hus nu så mycket som du bloggar om din träning.” Besöket från vårt andra skyttekompani som huserar i en annan del av vårt område gick direkt till angrepp. I jämförelse med hans soldater ligger jag ju i lä, det är jag medveten om, men hur han kunde undgå att se mitt nya fjädrande steg, den balanserade styrkan och smidigheten i mina rörelser, den där explosiva kraften som vibrerar omkring mig, det förstår jag tamejfan inte.

Jag har sett att den del kritik riktats mot mina kollegor som ansvarar för den officiella bloggen. Det gör mig beklämd eftersom jag vet hur hårt de jobbar för att få ut inlägg där. Den officiella bloggen skiljer sig från min eftersom det är ideella krafter i den bemärkelsen att det handlar om att få personer från olika enheter att skriva om sin vardag eller händelser, och är därför inte lika lättskriven som min där jag som subjektiv tyckare kan få orera fritt utan att någon kan hindra mig. Afghanistanbloggen fungerar faktiskt bra och kollegorna som ansvarar för den har mycket på sitt bord. Allt jag ber om är lite tålamod och förståelse för att det som verkar enkelt där hemma kanske inte alltid är det här. Att stötta er med nedslag i vår verklighet är viktigt och jag är säker på att allt som är möjligt för att lyfta fram detta redan görs, men ibland måste vi lyfta blicken och rikta våra krafter och förmågor åt annat håll.

Jag kan tänka mig att bevakningen hemma i Afghanistanfrågan just nu har ökat och med den också oron för anhöriga. Lögner har ingen plats på den här bloggen så jag ska inte påstå att situationen har blivit lugnare heller; det händer saker, det gör det, men samtidigt känns det konstigt att påstå motsatsen. I alla fall för mig. Den största förändringen för mig mellan den förra svängen och den här är att jag numera dricker en hemmagjord brygd som smakar havsvatten kryddat med citron för att inte torka ihop. Jag önskar nästan att jag kunde säga att ”kriget är över så ställ tekitteln på spisen och sväng ihop en banan- och chokladtårta” eller ”fan, det här blir mitt sista inlägg för nu kommer de över murarna… vänta, jag ska bara ladda om och skjuta några till så att helikoptrarna kan landa” för det känns som om det är det människor vill höra. Att det blivit för jävligt. Men sanningen är svårare att hantera och sanningen är att i min lilla bubbla är det inte särskilt mycket som har förändrats. Som vanligt kanske andra upplever något helt annat, men jag gör inte det hur mycket jag än skulle vilja både dramatisera bloggen och framhålla min egen insats. Allting löper på mer eller mindre som vanligt just nu. Fast precis som vanligt är det här Afghanistan och det betyder att imorgon är en helt ny dag…