Brutalstark…

Ännu en dag i paradiset är snart över. Det märks att vintern snart är över. Visserligen regnar det, men det är ett varmt regn över en sommarmulen himmel och för mig är det ett välkommet regn eftersom den där värmen visat sitt fula tryne. I övrigt har det varit rätt händelselöst här på campen. Jag har inventerat utrustning vilket inte är särskilt roligt men nödvändigt och så har jag hunnit med ett riktigt tufft kettlebellpass. De senaste dagarna har jag fått höra att jag borde börja bygga kropp eftersom jag har den typen av muskler som svarar bra på sådant, men jag håller fast vid mina kettlebell och min funktionella träning. Den hulkliknande finske instruktör som lärde mig detta fantastiska träningsredskap brukade alltid säga: ”You will not get beautiful body with kettlebells but you will be strong. Brutally strong.” Och vem fan vill inte vara brutalstark? Herregud, jag skulle ge min gamla suddiga tatuering för att få vara brutalstark. Just nu är jag hyfsat stark och det återstår en bit innan jag kan räkna mig som brutalstark.

Ruset efter min underbara Afghanistanupplevelse har börjat lägga sig och istället känner jag mig en smula matt, tom och håglös. Nu inte bara längtar jag hem, nu behöver jag komma hem för lite vila och återhämtande. Varje dag får jag gulliga meddelanden av tjejen om att hon saknar mig och längtar hur mycket som helst, och då längtar jag också lite extra. Hon har förresten varit synnerligen tapper den här vändan måste jag säga. Mittensvängen sägs ju vara den värsta, men med undantag för några få tillfällen tycker jag att hon har bitit ihop alldeles överjävligt bra. Det kan vara så att minnet spelar mig ett spratt; att ledsna stunder fallit bort ur ramhistorien om min tid i Afghanistan, men jag tycker att det gått över förväntan. Överlever vi det här klarar vi vad som helst, säger folk. Då vill jag säga att det ser ut som om vi inte bara överlever detta, vi kommer att göra det med bravur dessutom…