Telephone…

Igår grälade vi i telefon, tjejen och jag. Om en sådan banal grej som pengar också. I och för sig det vi brukar bråka mest om, för vi bråkar verkligen inte mycket om annat. Men vi har olika sätt att se på pengar och att befinna sig i ett av världens fattigaste länder har givit mig ytterligare perspektiv på vad som egentligen är viktigt. Sedan säger jag inte att jag har rätt; det är lätt att bli skev åt andra hållet när du ser människor som inte har någonting, men jag kommer ju från ett konsumtionssamhälle och i grund och botten är väl inte jag redo att gå ut och bosättta mig i skogen och leva på vatten och barkbröd för att visa min sympati med folket väster om Mazar-e-Sharif. Nu är kärnfrågan inte vad vi bråkade om. Andra kanske bråkar om barnuppfostran, vart de ska åka på semester i sommar eller om att binda räntorna på lånet. Skitsamma. Poängen är att det är svårt att lösa konflikter när man är åtskiljda med en sisådär halv värld. Jag råkade kommentera något i kanske lite hårdare ordalag än vad jag borde ha gjort och eftersom hon känner sig lite nere och ensam tog det nog lite värre än jag räknat med. Hon blev jätteledsen och jag tyckte väl inte att det var så kul att höra henne gråta heller. Att gräla är en naturlig del av relationer, men när du inte har möjligheten att krama om din partner, pussa honom eller henne i pannan och be om ursäkt är det nog bättre att ibland hålla käften innan du säger något dumt. Och det var den stora lärdomen. Vid närmare eftertanke är det för övrigt paradoxalt att hon som är hemma känner sig ensam och jag som är i ett främmande land inte är lika ensam. Logiken säger ju att det borde vara tvärtom fast nu jobbar som alla vet varken känslor eller Afghanistan efter logik. Logistik kanske, men inte logik. Just nu hade jag faktiskt kunna tänka mig en smula ensamhet. Inte så att jag tröttnat på mina kollegor, men nu börjar jag längta efter ett par dagars ledighet med persiennerna neddragna, handkontrollen i nävarna, fötterna på bordet och godispåsen bredvid. Den som väntar på något gott…

Alla som är rutinerade säger att perioden mellan första och andra leaven är den värsta och jag börjar förstå vad de menar. Första perioden var allting nytt. Visserligen var hemlängtan och ångesten som en pungspark, men någonstans var det lite spännande och utvecklande. Första leaven var magisk. Jag tror aldrig jag varit lyckligare. Det spelade ingen roll hur mycket det regnade och snöade, det var lika underbart ändå. Nu, den andra perioden, är jobbet enklare. Ångesten har släppt och det är lättare att fokusera på jobbet. Du känner dina kollegor, hittar överallt och har skapat dig en vardag. Förståelsen för både strukturen, metoderna och situationen har ökat dramatiskt och du kan leverera. Men nu längtar jag till den andra leaven, att få den där magiska känslan igen. Minnet lever fortfarande starkt och ställt mot livet på campen är det game, set och match för livet hemma. Och nu lever jag med vetskapen att det efter den andra leaven väntar ytterligare en sväng. De rutinerade säger att den sista svängen orkar du med vad som helst för då är belöningen att nästa gång du sitter på flighten hem är det för sista gången. Såvida du inte planerar att reka över, men jag har väl inga sådana planer. På ett sätt kommer det väl att kännas konstigt också. Lite som att plugga utomlands ett halvår och sedan åka hem. Vänner skiljs åt. Minnena bleknar och samlas längst in i hjärnans byrålådor. Allt det där som förändrade dig och fick dig att bli en öppnare, mer fördomsfri människa kanske tappar taget. Å andra sidan väntar nya äventyr på mig till hösten. Och de förutsätter inte att jag lämnar landet för ett halvårs mission i skuggan av Hindu Kush…