Nyårsaftonen bjöd på klassiker som Grevinnan och betjänten, och jag passade även på att njuta av en öl. En ganska äcklig öl med smak av tequila och citron, eller kanske lime, men ändå en öl. Jag ska inte påstå att jag blev dragen på den, men jag avvek tidigt från nyårsfirandet och såg en del av Battlestar Galactica. Sedan somnade jag någon gång innan tolvslaget vilket innebar att jag missade överstens tal och ciderskålen ute vid parkeringen. Med andra ord påminde det ganska mycket om hur jag traditionellt firar nyår. Fast utan tjejen vid min sida och det var väl det tråkiga i kråksången. Å andra sidan hade hon trevligt på någon fest med främmande människor och det glädjer mig oerhört eftersom det gör vistelsen här lättare. Det är dock en jäkla tur att jag inte är svartsjukt lagd. Nu verkar det i och för sig vara vanligare, hur överraskande det än låter, att partnern där hemma är svartsjuk. Som jag tidigare sagt känner jag samma attraktion till mina kollegor som jag hade gjort om jag varit inlåst på Rättpsykiatriska kliniken i Säter. Om någon borde vara orolig är det väl jag, men eftersom jag dels vet hur mycket min blivande hustru älskar mig, dels hyser en orubblig tro på att hon inte kan hitta en bättre kille än jag, har jag valt bort den känslan. Tyvärr fick jag en jävla massa andra känslor istället. Som att jag är sjukt sentimental till exempel. Det kommer säkerligen att visa sig senare, när vi börjar närma oss avskedets svåra stund.
En sak jag uppskattar här är när enskilda soldater tar initiativ för att försöka förbättra situationen och inte bara står och fluktar vid sidlinjen. Självklart kan man inte begära att varenda kulspruteskytt parallellt med sin huvudverksamhet ska bygga flickskolor och plantera växter som förhindrar erosionen längs bergssluttningarna, men jag blir glad när jag träffar på soldater (och officerare) som drar ett extra strå till stacken. Många fokuserar enormt på arbetet här och gör ett sådant ofattbart hästjobb att jag tänker rekrytera dem allihopa till det imperium jag skissar på att starta när tiden här är över. Men istället för att arbetsknarka sig sönder och samman har vissa valt att läsa in sig på området och blir således en fantastisk stödresurs. Andra har valt att starta egna projekt som gagnar befolkningen och det är också hedervärt. Själv ligger jag någonstans i mitten. Jag gör väl inte särskilt mycket för afghanerna, men jag försöker i alla fall att vara något sånär påläst och påpekar gärna det absurda i situationen genom en kanske för vissa irriterande ovana att ständigt lyfta in saker i svensk kontext. ”Ja, men om vi var i Skåne och det kom ett gäng amerikaner eller afghaner och körde sönder vägen till Tollarp med sitt stridsfordon, skulle du ha nöjt dig med förklaringen ’Hoppsan, vi är ledsna men vi är här för din säkerhet så ha en bra dag. Jaså, ersättning? Nja… kom till campen i Malmö i morgon så tar vi det då.’? Nej, du hade förmodligen sulat sockerbetor efter dem du också, eller hur?” Jag känner mig som en skiva på repeat, men allt blir både roligare och tydligare om man gör på det här sättet. För människor är inga idioter här. Inte egentligen. Jag förstår kanske inte varför man sittar på hälarna och tittar tomt framför sig en halv dag, men det betyder inte att det inte finns ett syfte, det betyder bara att jag inte alltid förstår det syftet. Men jag har inte heller vuxit upp här, jag förstår inte det underliggande spelet, jag har inte formats av den här omgivningen och de här upplevelserna, och det är så jäkla viktigt att inte döma ut dem bara för att vi saknar förståelse. Sedan finns det många exempel på ren och skär idioti också. Att hänga flådda djur till försäljning i en hårt trafikerad gatukorsning där avgaspartiklar blandas med partiklarna från sop- och exkrementförbränning ÄR ingen bra idé hur kulturellt medveten jag än är.
Nej, nu är det dags för en nattmacka. Jag har sprungit ett par varv runt campen och gjort några armhävningar för att lindra det dåliga samvetet efter de senaste dagarnas frossande. Sedan tror jag att jag törnar in. En dag närmare leaven. En dag närmare glädjen…
Visst finns det säkert många som är oroliga för att deras livskamrater ska få attraktion eller lust till någon kollega, i svåra situationer och under press är det inte alltid hjärtat är med. Att ens sambo dessutom delar container med en kvinnlig kollega får inte oron att minska och samtidigt vet man att man kanske aldrig fpr veta vad som hänt. Men det kommer säkert att gå bra för de allra flesta par, undrar om det finns med i utvärderingar och statistik efter varje mission. Hur många par som separerar eller skiljer sig eller någon annan mjuk fråga i ämnet. Är det ok att inleda ett förhållande med kollega under pågående mission?
Det är en oro jag förstår, även om jag personligen menar att risken rent teoretiskt borde vara större att den som är fast i tristessen hemma och med ett större utbud hoppar över skaklarna. Jag tror inte att det finns några formella hinder för det, men jag har faktiskt ingen aning. Eftersom jag inte känner mig berörd av det har jag inte gjort några efterforskningar i varken statistik eller reglemente, men jag ska försöka kolla upp det. Största hoten mot förhållanden är förmodligen ändå distansen och känslan av maktlöshet där hemma och känslan av distansen och att leva ett annat liv här borta.