I Stockholm brukar alla klaga på tunnelbanan i rusningstrafik: ”Åh, det är så trångt och jävligt, man kan inte sätta sig…” Då skulle ni testa att lasta in och ur en Blackhawk-helikopter i full utrustning och packning på ett par sekunder. Där kan vi snacka trångt. Det var en av dagens många uppgifter, och verkligen inte den hårdaste. Nej, det värsta idag har varit fyspasset som numera är ett obligatorium för min grupp. En kilometer runt campen låter inte så tufft, men när det varvet består av intervallöpning för att sedan avslutas med två varv på fyra crossfit-stationer och allt detta upprepas fyra gånger, ja då är man riktigt sliten efteråt. Jag vet inte om det är den fuktiga, lätt råa luften eller om det är plasten och kemikalierna som svider i lungorna vid varje andetag, men det sägs att träning ska ge resultat och med tanke på maten är det bäst ta varje chans att sträcka ut musklerna och ge dem en omgång. Av någon anledning är jag sjukt trött om morgnarna trots att jag faktiskt går upp en timme senare än vad jag gör hemma i Sverige. Jag tror att det beror på att vi jobbar många timmar och sedan går och lägger oss. Den naturliga nedvarvningstiden efter jobbet som vi har hemma finns inte här och det i kombination med alla nya intryck hela tiden gör att hjärnan går på högvarv. Ibland vill jag bara låsa in mig i baracken och plana ut en stund för att kunna öka effektiviteten när det verkligen gäller. Arbetsbelastningen här är dessutom väldigt orättvis. Vissa jobbar otroligt mycket och på riktigt sunkiga tider medan andra har det betydligt lugnare. Jag ligger någonstans mitt emellan och ibland får jag dåligt samvete för att jag inte alla dagar pytsar in lika många timmar som exempelvis min hårt arbetande containerkompis, men samtidigt gör jag inte så stor nytta genom att bara sitta framför datorn.
Imorgon är det Lucia och rykten säger att det blir någon form av trevlighet på morgonkvisten. Vad som helst som påminner om vanliga traditioner känns mycket upplyftande. Ett Facebookmeddelande lovade dessutom att ett paket till mig ska anlända hit inom kort, men det får jag inte öppna förrän det är dags. Hur ska jag kunna hålla mig? Snart jul och jag får inte chansen att tillbringa den med familjen som vanligt, det smärtar lite när jag tänker på det. Det smärtar faktiskt mycket, därför tänker jag inte på det för då vill jag börja grina igen. Jag har inte gråtit sedan jag kom hit, men det beror nog på att jag undviker att tänka på det som gör mest ont. Samtalen med tjejen går ändå bra. Vi saknar varandra hur mycket som helst, men vi har nått en gräns där jag försöker att så generellt som möjligt ge någon bild av vad jag har gjort medan hon får berätta i detalj vad hon pysslat med. På så vis får jag höra hennes röst jättemycket och hänga med i vardagen. Dessutom blir det enklare att fasa in sig själv under leavarna och i livet när det här äntligen är över framåt sommaren…
Kommentarer