Kompanicheferna såg ut som levande frågetecken när chefen halade fram en Japp var åt dem på briefingen. ”Ta den här när ni måste fatta ett riktigt viktigt beslut.” Chefens ord fick alla att skratta på briefingen, men den bakomliggande meningen är egentligen riktigt klok. Ibland kan det vara värt att ta ett par minuter för att tänka igenom vad man ska göra istället för att stressa fram ett beslut, och det även i stressade lägen. Jag ska inte fatta förhastade beslut om min framtid bara för att jag är och har varit i en semiturbulent situation just nu. Efter missionen kommer jag att ha en lååång semester och förmodligen är det först under den jag kan fatta ett rationellt beslut som har bäring över tid.
När jag går igenom gamla inlägg inser jag att jag kanske framstår som en borderlinepersonlighet. Så är inte fallet. Jag skulle nog tvärtom vilja påstå att jag är stresstålig och stabil. Att jag sedan är emotionell och öppen utåt sett förändrar inte kärnan som är lugn, metodisk och analytisk. Känslosvängningarna runt missionen, om jag ska åka eller inte, är visserligen kraftiga, men det är inte så att jag legat i fosterställning på badrumsgolvet med panikångest. Ibland känner jag att jag kanske överdrivit – inte hittat på utan överdrivit en smula – mina känslor för effekt, det kommer med att vara dramaturgiskt begåvad och om någon känner sig lurad ber jag om ursäkt, men det kan också vara så att jag känslomässigt efterhandskonstruerar detta bara för att jag känner mig taggad just nu. Men även i de stunder där det känts tungt har jag ju fungerat utan problem och några av mina kollegor har sagt att de inte ens sett på mig att jag haft det tufft. Samtidigt säger andra att de märkt när jag inte varit på topp och det kan ha varit i lägen där jag känt mig riktigt taggad. Jag kanske är svårare att läsa än vad folk tror. Dessutom är det ju så att en soldat som gnäller är en nöjd soldat. Tyvärr har jag också haft en pissig höst med sjukdomar i storpack vilket säkerligen har påverkat mitt humör. Visst, ett par riktiga svackor har jag haft, men det är jag nog inte ensam om. Vafan, det är ändå krig vi ska till (även om det inte är den juridiska termen för läget, det är ”intern väpnad konflikt” eller något liknande), och känslorna är svåra att styra. Det har väl varit lite av bloggens syfte; att få pränta ner momentana känslor när de bubblar upp så att de inte slår rot och påverkar mig på längre sikt. En sak som dock verkligen påverkar mig just nu är det kommande avskedet. Det var så lätt att skjuta på den tanken i början när avresan var ett abstrakt skeende långt borta. Nu är det inte det och avskedet skrämmer mig otroligt mycket. För mig kommer lugnet när jag sitter på planet och jag inte längre har något val utan bara kan gå in i yrkesrollen. För min sambo är det förmodligen det motsatta, det är då hon blir lämnad ensam med vardagen.
Äh, man ska inte alltid tänka och känna så mycket, och där har vi problemet med att i perioder sitta instängd på Livgardet med luckor i schemat. Så fort jag får komma ut och röra på mig brukar jag återgå till mitt vanliga jag.
Vi är fler som gillar chefen S.
Du kanske inte har överdrivit, utan att det faktiskt är så du kände för stunden. Sen bleknar känslan av och i efterhand tycker man själv att man överdrivit.
Avskedet skrämmer mig också, men jag är den som blir lämnad kvar. Jag försöker att inte se problemet utan lösningen istället. Bättre sagt än gjort dock 😛
Håller med Värmlänningen. Chefen S. är riktigt bra!