”Det här verkar vara en riktig berg-och-dalbana för dig.” Kollegan tittade fundersamt på mig. ”Vadå, är det inte det för dig?” frågade jag. ”Nä, det är bara ett jämnt flöde” svarade han med en axelryckning. Återigen ett nytt perspektiv att begrunda. Bara för att jag har upplevt missionsutbildningen som en stormflod av känslor, intryck och lärdomar har jag någonstans antagit att andra också gjort det. Big mistake. Vissa har varit ute förut, ibland fem, sex gånger, och för dem är det här vardagsmat. En helt vanlig del av jobbet. De får inte pulsrusning av ställa sig upp och på det stelbenta militära sättet briefa en sal full av människor. De tittar på en karta och får upp en mental 3D-variant precis som i Avatar. De vet den exakta räckvidden på en 12,7:a i 40 graders värme. Fan, vad jag vill vara en av dem. Men att ha dem i närheten räcker långt. Ni vet den där känslan man får när man går en kurs och alla andra är sjuka så det känns som om man har en privatlärare? Exakt så har jag det varje dag. Ibland har jag två privatlärare som lägger tid och kraft på att förklara de områden som inte jag behärskar. Jag betalar tillbaka med min sköna attityd. Och ja, även med mina kompetensområden som också kan vara viktiga i Afghanistan.
Förra veckans förvirring har för övrigt kommit att ersättas av ett mer fokuserat lugn. Vi börjar få struktur på vår beslutskedja, på gränsytorna mellan respektive funktion, på våra mål. Vid det här laget har man vi också börjat lära känna varandra riktigt bra. Både inom enheterna och utanför. Jag minns det där pirret i magen jag hade när jag stegade in på Livgardet för en jäkla massa veckor sedan. Skulle jag komma överens med de andra? Tänk om de var humorbefriade? Borta är de farhågorna. Nu är man ”sho brush” med vissa, skenöverfaller andra för att hålla dem på helspänn, diskuterar samlivet med en tredje. Otroligt skönt. Självklart känner jag inte alla som åker, det är ju som ett mindre samhälle, men jag är helt säker på att jag ur den stora massan i alla fall kommer att ha ett gäng vänner för livet…
Kommentarer